En av Seamus Heaneys mest kända dikter handlar om grävande. Eller så gör den inte det. Säkert är i varje fall att poetens farfar och hans enorma kapacitet med spade i torvmossen har en framträdande roll i dikten. Heaney konstaterar med pennan i hand att han aldrig blir som sina förfäder men att detta är hans arbetsredskap, med denna penna gräver han.
Alla dessa som gått före oss.
Med stor koncentration sätter jag en egg mot slipstenen. Och även om jag inte i det ögonblicket är min egen farfar är det i all sin konkretion en mystisk handling fullt i klass med nattvarden som transsubstantierar ett papperskex till Kristi kropp. Det pedantiska vårdandet av verktygens skärpa drivs inte i särskilt hög grad av min irritation över en slö kniv i köket. Det är en livsnödvändig ritual på det fattiga småbruk som tvingade min farfar att jobba i skogen redan under pojkåren. Eller så är skickligheten i handlag helt enkelt det enda sättet att vara rik på för den som saknar materiellt välstånd. Oavsett vilket vet man bara att dålig skärpa är fruktansvärt fel. En känsla så oreflekterat stark att den liknar en moral. Och vid slipstenens envetna malande bekämpar jag oron över att fattigspöket ska hångrina mot mig då jag öppnar skafferiet. Det är inte min egen, men min farfars oro.
Vore jag Seamus Heaney skulle jag känna att jag på något metafysiskt sätt kämpar som skogshuggare när jag till vardags skriver mina texter. Det gör jag inte. Men tillfredsställelsen över yrkesmässiga segrar som journalist kan inte heller tillnärmelsevis mäta sig med den över en riktigt vass yxa.